snö?

kollar ut genom fönstret
tindrande
vit,
kall
men ändå så vacker.

snöflingorna,
så mjuka
små
faller fort till marken...

insidan blir  varm när man ser att det snöar
men kroppen blir
stel
kall.

är det såhär vinter smakar?
så varmt,
men ändå så kallt...

Här har ni lite dikter att roa er med.

JA, ALLA ÄR COPYRIGHT SKYDDADE OCH ÄVEN SKRIVNA AV MIG, KOPIERING POLISANMÄLER JAG!
Kommentera, tack.

Kärleken
Tusen mil ifrån mig är du nu,
Du där uppe,
Jag här nere.
Inga ord kan beskriva hur mycket jag saknar,
älskar,
behöver
dig.

jag står tomhänt
utan
några
ord
för
jag
älskar
dig
för
mycket

min kärlek till dig dör aldrig ut.

alltid du och jag,
hur många mil imellan oss det än är.

---

Smärtan

När du ler,
vet jag att du vill gråta.

När du skrattar,
så ler du inte.

Du står upp,
Men lever livet på knä.

Du sminkar dig 'kraftigt' överallt,
För att inte visa hur trött du är.

Skyller dina ärr på olika saker,
Vi vet båda två att dina föräldrar gjorde dom.

Du ser lycklig ut,
men är olycklig som fan.

Kollar på medecinen,
En överdos, det vore så lätt för dig.

Kuratorn kan inte hjälpa dig,
Du kan inte beskriva hur det känns

när din far smeker dig dagligen

Ständiga möten med Socialen,
Dina föräldrar påstår att du är sjuk i huvet å ljuger om allting.

Du svarar lugnt vad du ska bli,
men tvekar på att du någonsin blir så gammal...

tjoo ;)
Lägger detta på poesi då det ändå handlar om detta.

Vad händer hos er då?

Idag har jag varit i skolan. Fast jag måste erkänna att jag inte tänker ge dem fler dikter... Suck. Vad säger man igentligen? Vafan, okej om jag har djupa tankar, men är det åldersgräns på 20 att få skriva en dikt om beroende..? Speciellt avslutade jag ju då med "Livet är ett spel vi är beroende av" - Vad som är så "otäckt djupt" i den dikten vet jag väl inte precis. Men det är så alla lärare är. "Oh, du tänker för mycket" "det är inte bra att tänka på döden" - Vafan är bättre då? Att jag ligger och pluggar arslet av mig men inte får tänka på någonting vi alla ska uppleva och som man inte ska behöva vara rädd för - Döden, är det kanske så vi ska uppfostra våra barn? VAD blir bättre av sånt skit? (JA, det är rena skitsnacket ju!) Bläh. Noway, jag tänker fortsätta med mina döden tankar. Eftersom dem inte kan skada mig och jag inte precis tänker på det varje sekund, varje dag. Kan dröja månader liksom.

Jag är djup när jag fattar tag i pennan eller låter tangentbordet användas, det är jag. Ni får helt enkelt köpa det, eller strunta i att läsa. Jag bryr mig faktiskt inte.

Köra med ett falskt leende gör ingenting i världen bra. Säger som en annan lärare på skolan "Varför springa runt och säga att man mår bra, när man igentligen mår frjävligt? Och varför alltid backa om någon står för att den mår dåligt?"

Sedan fattar jag med att en 13 åring inte ska tänka på döden som en idiot och sätta igång med hemska döden tankar osv. Men måste jag vilja dö, och må så  fruktansvärt dåligt för att jag skriver en dikt om löven som faller ner? Skämtar ni eller ..? (tyvärr inte...)

Vafan säger jag bara... JA, jag har vuxna jag snackar med, men jag tänker inte tala med dem om saker som inte tynger mina axlar. Ska jag sätta på ett leende och skriva falska känslor kan ni ta och glömma att jag tänker skriva till er i fortsättningen. Jag är djup, acceptera det eller läs inte!

DAMN. Och om någon lärare nu läser detta, well... Elever har också rätt att bli sura och inte hitta någonting att säga till läraren när det händer!

Så det är bara att ni accepterar det. Jag kunde ju ge ut era namn också. *suckar lagom irreterat*

/Wizy

Kocham wszystkie moje znajome. Dzienkuje ze wy robicie wszystko az do mojej smierci! <3

Buziaki!

(för översättning, säg till)

/Wizy

Du kommer aldrig kunna fly från dina problem så långt bort att dom försvinner. Du kommer aldrig någonsin kunna greppa tag med dina spinkiga fingrar runt flaskan och klunka i dig klunk efter klunk, med gott samvete. För sanningen kommer du aldrig riktigt kunna fly från och smärtan kommer påminna dig om verklighetens värld. Flaskan hjälper dig inte ett skit, men det gör inte mjölken heller.

Ironiskt nog greppar du tag om ett rakblad och måste bara få se lite blod. Om det är av ren dumhet eller för att rösten i huvudet säger vet du själv inte, för du tror bara att det är så resten av Sverige gör.

Och att tjejen som sitter natt efter natt, försöker torka dina tårar, för att du inte ser livets goda sidor, du koncentrerar dig på dom dåliga och skiter i det bra, som är det vi alla borde kolla på istället. Var du än går, någon kallar alltid på dig, men du förblir namnlös. Det går så långt att du tillslut ändrar från ditt privata nick till "Nobody" som msn namn, internet adressen till din blogg ändrar du också till nobody, ingen kommer läsa den och ingen kommer stötta dig, vad tjänar det till om du tog bort bloggen?

Du sitter som alltid inlåst på ditt rum... Fast, det är ju naturligtvis inte ditt. Bara ett lån. Djävulens rum, brukar du kalla det. För väggarna kollar snett på dig, möblerna flyttar sig ifrån dig och visst fan ser du någon i spegeln till höger? En ilsken gestalt som skriker 'Dra härifrån!'

Återigen kommer paniken krypandes. Vad ska du göra? Dom gormar och skriker på dig vart du än vänder. Alltid, alltid, alltid är rösterna där i huvudet och förstör hela livet för dig...

[Forts kanske kommer ;o]

Poesins sista rader i den slitna boken

Jag kommer aldrig kunna skriva som jag skrev då

Kommer aldrig fånga läsarnas blick

Få deras ögon att tåras av en djup text

Kommer inte hitta en rad som fängslar läsarna

Och får dom andlösa

Precis som jag gjorde förr

jag

har

tappat

det

fan, vill sudda allting jag skrivit

för jag skäms över det

över dessa skit raderna

jag

har

tappat

det

Du klarade det, att flytta berg är nog så svårt trots att man sliter väldigt hårt. Men du har lyckats med någonting stort. Och nått ditt mål med det du gjort. Nu har du fått var du begärt - Det som alltid varit mödan värd.
Så unna dig en stor portion av stolthet för din presentation.

Jag hittade detta kortet som jag köpte 2005, mitt första kortmed en dikt på.. har nog flertal någonstans i rummet, vet inte vart dock. men men.

Hej allihopa :)
Jag har börjat skriva en novell.
Någonting jag gjort flera gånger, vad är skillnaden?

Jo, här lägger jag ut bloggen på två hemsidor.

Ena är en skrivsida, den andra ger jag inte ut då jag kör med annat nick där.

Skrivsidan är INTE den jag var medarbetare på. 

Saken hör till att jag fått mycket bra kritik för denna novell. :)

Så jag funderar, om folk skulle vilja läsa den här också?
På båda hemsidorna läggs novellen ut två gånger i veckan, ibland kommer den ut tre och jag är på första kapitlet. Andra kommer dock om någon timme eller två.

 En del = ett kapitel brukar jag säga ;).

Det kommer handla om en flicka, Sandra, som är 13 år och börjar svälta sig själv. Denna novell är helt påhittad av mig och kopiering osv kommer jag naturligtvis inte tillåta.

Men allting går inte enkelt i Sandras liv. I skolan är hon mobbad och hemma är föräldrarna (fyra syskon, en mor och en styvfar) överbeskyddande.

Men vill ni att jag ska skriva ut denna på bloggen eller ska jag låta bli?

Fått runt 17 kommentarer att den är bra på andra sidor, men vill veta om ni är intresserade. Annars lägger jag inte ut den, ;)

/Wizy